Dalarna - Att dikta en spets

NM.0093390A-B-silkeshtta-Gagnef Silkeshätta med knypplad spets från Gagnef. Foto: Elisabeth Eriksson, Nordiska Museet

Dalarnas knyppeltradition ger oss kunskap genom språket. Man knyter en spets på sin knyppelkudde och sätter själv samman mönsterformer - diktar sin spets. Talande namn som Jerusalems mur, Äreporten och Gumshorn berättar om olika inspirationskällor.

Dalarnas knyppelteknik innebär att den som knypplar arbetar på fri hand, alltså utan både pappmönster och beskrivning. Nålar används endast i spetsens ytterkanter, vilket ger den knypplande frihet att variera sitt mönster efter egen fantasi. I första hand har spetsarna använts till sockendräkterna och därigenom har tek nik och mönster bevarats.

Den som själv tillverkar en dräkt vill även knyppla de spetsar som hör till halskläde och huvudbonad. Likaväl, som man är angelägen om att bevara slöjdtekniken, så är det viktigt att ord och benämningar, som tidigare använts, bevaras för att bibehålla den lokala karaktären.

Dialektalt kallas en färdig spets en knytning och man knyter en spets. Redskapet man knyter på har många namn - knyppelkudde, knytningskudde, knippelkupp eller knyppelring - allt beroende på från vilken socken redskapet kommer. Förr var knyppelpinnarna handtäljda och tråden handspunnen av hemodlat lin. Den grova konturtråden kallades grovände.

Historik

I bevarade tullhandlingar från andra hälften av 1500-talet benämns importerade spetsar Knöplingh, Knippelwärch och Knytningh. Ordet knytning återfinns alltså fortfarande i Dalarna som benämning på en spets i bredare förståelse. Knypplingens spridningsvägar i landet känner vi inte med säkerhet, men ett av skälen till att knyppeltekniken vann fotfäste i vårt land var troligtvis, att det tidigt fanns ett brett textilt hantverkskunnande att bygga på. Man odlade lin och kunskapen och redskapen för linberedning och spinning fanns, alltså förutsättningar för att lätt börja med en ny textil teknik. Snart såg man möjligheten att knyppla för avsalu, då det fanns en marknad för köpta spetsar, främst i städerna.

Från Gagnefs och Mockfjärds socknar finns många belägg för att kvinnor haft knypplingen som en viktig inkomstkälla, vilket tidigt gav dem en viss ekonomisk frihet. I bouppteckningar från bl. a. Malungs socken från år 1760 anges följande föremål: "1 knytning ärmkläde, 1 halskläde med knytning, 1 lärslap med spets på och 40 alnar grofva spetsar samt 6 hattar med spets". Även här används ordet knytning för att beteckna en spets. Dessa knytningar hade troligtvis en lokal tillverkning.

Från Mockfjärds socken finns belägg från 1700-talet att det var en särpräglad knyppelbygd. "I alla gårdar knypplade man, även pojkar och män" och "knyppelkuddar fanns i varje gård". De äldsta knyppelkuddarna var tillverkade av enfärgad vadmal och stoppade med mossa, linavfall eller annat naturmaterial. Det var alltså god tillgång på kuddar och pinnar, redskap som man lätt kunde tillverka själv till skillnad från nålar, som måste köpas.

Vissa personer blev skickligare än andra och specialiserade sig på tillverkning av kuddar på beställning. Knyppeltekniken tränades upp, och de som blev särskilt duktiga tog beställningar och sålde till socknarna runt omkring och till butiker i Stockholm.

"Ta ihop paran" - tekniken i dalknyppling

För att beskriva tekniken vid knyppling används de dialektala orden främst inom Gagnefs och Mockfjärds socknar. Knyppelslag kallas snoning, när varje pars högra pinne läggs över den vänstra och hoptag, när högra parets vänstra pinne förs under vänstra parets högra pinne. (Se Introduktion s. 11). Vid knyppling håller man pinnarna underifrån, så att handflatan syns mot den som knypplar. Pinnarna flyttas inuti handen, så att de vandrar från sida till sida med hjälp av snoning och hoptag.

Övriga knyppelslag är halvslag, helslag, dubbelslag och vävslag även kallat väftning. Mönstren byggs upp av rutbottnar, halvslags-bottnar, vävbottnar och grovänden - konturtråden - som ligger runt mönsterfigurerna.

Genom att lära sig behärska de olika slagen och bottnarna gör man sedan egna kombinationer, komponerar nya mönster. Man säger i Dalarna att man diktar en spets.

Jerusalems mur och Kejsarkrona - mönster i dalknyppling

Spetsarna fick namn som var hämtade från naturen eller bibelns föreställningsvärld. På så vis visste man vilket mönster som avsågs och sedan gjorde varje knypplerska sin egen tolkning av just detta mönster. Eftersom inget pappmönster användes som underlag vid knypplingen varierade det från knypplerska till knypplerska, beroende på handlag och kunnighet.

De spetsar som skulle användas till de kvinnliga huvudbonaderna "kärringhattarna" knypplades i en avpassad längd. Ofta bestod mönstret av en mittros, d.v.s. en mönsterfigur på mitten. Därefter vände mönsterbilden så att den blev spegelvänd på andra halvan av knytningen.

Hattknytningarna skulle stå ut från ansiktet och för att få bredd på dessa sydde man ihop tre eller fyra spetsar, den bredaste spetsen innerst och sedan allt smalare utåt. Ofta förminskades samma mönsterbild genom att man plockade bort några par pinnar och knypplerskans skicklighet sattes på prov för att åstadkomma detta. För att hålla hattknytningen fin behövde den stärkas.

De knytningar som användes till vardagshattarna knypplades med handspunnen lintråd och fick därigenom ett kraftigt uttryck. Till fin- eller högtidshattarna användes tunnare tråd eller "köptas tråd". Mönstren till dessa var ofta inspirerade av Vadstenaspetsarnas mönsterbilder men tolkade på fri hand i dalknypplingens teknik.

Knyppelskolor

Runt sekelskiftet 1900 hölls knyppelskola i Mockfjärd av Fut Brita Hedenfeldt som arvoderades av Hushållningssällskapet i Dalarna.

I Gagnef tog konstnären Ottilia Adelborg initiativ till start av en knyppelskola för unga flickorna i trakten. Ottilia Adelborg kom år 1903 till Gagnef och blev genast intresserad av det speciella sättet att knyppla. Hon samlade in kunskap, äldre föremål och förstod att de äldre personer, som behärskade dalknypplingen, behövde lära de unga för att kunskapen skulle leva vidare. Hon samlade de unga flickorna hemma i sitt eget kök och lät en knyppelkunnig kvinna från Mockfjärd komma och lära både barnen och henne själv att hantera paran i knytningen.

Barnen i knyppelskolan fick träna in tekniken i en bestämd ordning. Man började med den lättaste spetsen kallad "K och O" med fyra par pinnar och avancerade så vidare med ytterligare par och inlägg av grovände. För att riktigt träna in ett mönster skulle man knyppla ett varv runt kudden, då fick man samtidigt en användbar längd. Genom dessa insatser runt sekelskiftet 1900 kom dalknypplingen att leva vidare i landskapet.

Teknikens utbredning i Dalarna

Dalknyppling har förekommit i flera dalasocknar främst i Mockfjärd, Gagnef, Rättvik, Bjursås, Leksand, Orsa, Ore, Dala Floda, Nås, och Ahl. Den största användningen har varit till sockendräkternas olika delar.

Ore har även haft en mycket ålderdomlig typ av knytningar, som sytts ihop tre och tre och fällts in mellan linnelärft till större förhängen eller väggförlåtar, vilka sattes upp i stugan för att pryda till fest och högtid. Dessa knytningar har ålderdomliga mönsterbilder utförda med dubbelslag och flätor och tillverkade av grov handspunnen tråd ( s. 64-65).

I Mockfjärds hembygdsgård finns två äldre knytningar där flera spetsar har knypplats direkt på de kvarvarande varptrådarna från vävningen. Spetsarna har sytts samman kant i kant och utgör en mönsterkarta på olika spetsmönster. Dessa två unika föremål utgör en mycket intressant teknisk koppling mellan fyrfläta som teknik och knyppling. (Se bilder Introduktions. 10-11.)

1984 -87 genomförde Dalarnas Hemslöjdsförbund och Dalarnas museum en inventering av dalknypplingens utbredning i landskapet. Man dokumenterade föremål och inhämtade de kunskaper som då fanns bevarade, genom intervjuer med kvinnor som varit elever i knyppelskolorna på 1910 - och 20 talen. Materialet visar på en kvinnohistoria där knypplingen varit viktig både ur kulturellt och / ekonomiskt perspektiv. Studerar man mönstren i inventeringsmaterialet kan man tydligt se stora skillnader i karaktär mellan de olika socknarna. Idag finns flera knyppelgrupper i landskapet som lär ut de olika varianterna och ser till att tekniken lever vidare in på 2000 - talet.

Textförfattare: Ulla Berglund Brasch, hemslöjdskonsulent i Dalarnas län


Summary Dalecarlia - Composing one's lace

Lacemaking in Dalecarlia is based on the freehand technique without pricking or working diagram. Lace has been used primarily for local parish costumes whereby both technique and patterns have been preserved. Lacemaking gained a foothold in the province early on due to the broad textile experience of the population. One could make one's own lacemaking tools. Early on, the women of Dalecarlia made lace for retail, both locally and for sale in the larger towns. Lacemaking became an important source of income primarily for the womenfolk. Patterns were named and the customer placed his/her order according to samples that.were shown.

Around the turn of the 20th century, lacemaking schools were started in Mockfjärd and Gagnef, where the students were taught the traditional method of lacemaking thus ensuring that the knowledge would survive. Dalecarlia lacemaking has been practiced in several parishes within the province, often with such similar variations in technique that patterns can be traced to geographical areas like parishes. Several attempts have been made to preserve the technique and in the 1980's, the Dalecarlia Museum and the Dalecarlia Handicraft Society carried out an extensive inventory. Many older items decorated with bobbin lace are preserved in rural community centers throughout the county and in the Dalecarlia Museum in Falun. Today there are many active lacemaking groups who make sure that the technique survives in Dalecarlia.


Källa/Reference

Berglund Brasch, Ulla, ”Att dikta en spets”, i: Att dikta en spets: om knyppling i Sverige, red. Kristina Malmberg (Partille, Warne i samarbete med Föreningen Svenska Spetsar, 2003), s. 56-63.

Den ovanstående texten är publicerad med tillstånd av redaktör och förlaget.

Vidare läsning/Further Reading

Adelborg, O. (1923). De olika spetstyperna i Dalknyppling. Ur Dalarnas fornminnes och hembygdsförbunds tidskrift.

Berglund Brasch, U., & Danielsson, H.U. (1987). Folklig knyppling i Dalarna. Falun: Dalarnas museums serie av småskrifter, 48. ISBN 91-85378-91-7.

Danielsson, H.U. (1982). En knitningskudd från Rättvik. Mockfjärdsknytning. I B. Dandanell (Red.), Textil tradition. Falun: Dalarnas fornminnes - och hembygdsförbund & Dalarnas museum. ISBN 91-85378-53-4

Rodhe, G. (1958). Knyppling utan fast mönster. Särtryck. RIG. 

Rådström, A.M. (1980). Fröken Ottil, en bok om Ottilia Adelborg, barnens konst, när och en pionjär för folklig kultur. Uppsala. ISBN 91-85378-33-X

Rådström, A.M. (1993). Knyppelskolan och Gagnef I903. Gagnef: Stiftelsen Gagnefs minnesstuga. ISBN 91-970379-2-3

Thorman, E. (r907/1987). Rättviksspetsar. Falun: Dalarnas museums serie av småskrifter, 46. ISBN 91-85378-89-5

Blåsippor
Sockerudd med spindel

By accepting you will be accessing a service provided by a third-party external to https://www.svenskknyppling.com/

Om CSKV

Centrum för svensk knyppling i Vadstena (CSKV) är ett samarbetsorgan för alla som är intresserade av svensk knyppling. 

CSKV har org. nr. 802534-1440

Kontakt

Välkommen att kontakta oss om du har frågor!

E-post: info@svenskknyppling.com