Hälsingland - flätmönster, rosor och svartluvespets

NM.0087107-svartluva-delsbo-WEBB Svartluva från Delsbo. Foto: Elisabeth Eriksson, Nordiska Museet

Hälsinglands knyppling är en färgstark kultur i vitt, rött och svart. Den bygger på en folklig tradition från 15- och I6oo-talen och har utvecklats i två områden - kring Delsbo och kring Ovanåker. Dessa traditioner har inspirerat såväl spetsforskare som konstnärer i våra dagar.

Tack vare hemslöjdsrörelsens pionjärer som Bricken Gyllenhammar (1852-1939) och Elin Veng från Bollnäs, Stina Rodenstam (1868-1936) Hudiksvall och Rut Hanzen (1889-r979) från Delsbo, har kunskapen om spetsarna bevarats till i dag. Elin Veng, syster med Bricken Gyllenhammar, utforskade Ovanåkersspetsarnas mönster och höll kurser för att lära ut dem. Som ung lärde hon sig Vadstenaknyppling liksom Rut Hanzen, som undervisade i Delsboknyppling och en gång var elev till Stina Rodenstam.

Under senare år har några seminarieuppsatser behandlat både Ovanåkers- och Delsbospetsar; 1977 Kristina Malmberg om Delsboknypplingen, 1992 I. Carlsson &E. Carlborg om den svarta kyrkmössans spets i Delsbo, 1996 E. Carlborg om Ovanåkersspetsens textil och 1999 E. Carlborg om Delsbospetsens material.

Ovanåkertradition

Spetsarna från Ovanåker hör till gruppen fl.ätspetsar från 1500-talet. De har knypplats på fri hand utan mönster och nålar inuti spetsen och har sin motsvarighet i grannsocknen Ore i Dalarna. Typen har bevarat sin ålderdomliga karaktär och har inte som flera andra påverkats av Vadstenaknypplingen.

Bricken Gyllenhammar blev inspirerad av en utställning, som Lillie Zickerman ordnat i Ockelbo 1907. Motsvarande utställning hölls under sommaren 1910 i Edsbyn i Ovanåker. Under den förberedande inventeringen 1907-1910 påträffades inte mindre än 14 mönstervarianter, som dokumenterades. De återfanns monterade på bonader av linnelärft vilka användes som väggkläden. Senare har flera spetsar påträffats. Vid mitten av 1930-talet var 22 varianter kända. Bricken Gyllenhammar gav spetsarna namn efter gamla gårdar i Ovanåker.

Både mellanspetsar och uddspetsar förekom. De är monterade så att de dels bildar rutning, dels tvärrandning i respektive bonad. Där de bildar rutor har de enkla rader med infällda spetsar, medan de tvärrandade har spetsar hopsydda tre och tre. Upp till nio stycken kunde sys ihop för att få bredd på spetsen. Spetstypen är av mycket ålderdomlig karaktär och hör till gruppen flät- och gallerbandsspetsar, som var högsta mode under 1500- och 1600-talen i Europa.

Någon levande tradition om spetsarna var inte känd då de återfanns. Det har sagts att de var helt främmande för ortsbefolkningen. Senare har noterats att en gammal dyna funnits bevarad, men det är osäkert om den använts för knypplingen. Vadstenatraditionen, som spreds med vandrande försäljare, har utövats sedan 1800-talet i socknen. I grannsocknen Ore i Dalarna finns samma spetstyp som i Ovanåkertrakten. Där är traditionen fortfarande levande (jämförs. 61).

Intresset för spetsarna har fortsatt. Efter utställningen 1910 höll Elin Veng kurser. Hon kopierade de gamla spetsarna och knypplade upp dem i ett grovspunnet garn. Wengs provsamling finns bevarad i ett par exemplar; dels på Bollnäs hemslöjd, dels på Edsbyns museum.

På 1960-och 70-talen arbetade Svenska Spetsar fram mönster till ett antal Ovanåkersspetsar på liknande sätt som till den mönsterbundna Vadstenaknypplingen. 1972 gjorde dåvarande hemslöjdskonsulent Märta Broden en textilinventering i Ovanåker där textilier med Ovanåkersspetsar dokumenterades.

Delsboknyppling - flera spetstyper

I Delsbo har det förekommit två olika sätt att knyppla, båda kallade knitning. En äldre, enklare knyppling och en yngre, som enligt traditionen har förts in till Delsbo av släkten Rudolphi. Det äldre eller det s.k. folkliga sättet att knyppla har utförts utan uppstucket mönster och utan stödnålar inne i spetsen.

Mönstren är relativt enkla och uppbyggda med hjälp av flätor och/eller gallerband. Konstruktionen är sådan att stadgan ligger i spetsens mitt varför stödnålar endast behövs i spetsens ytterkanter.

Spetsarna har använts till hänglakan och örngott, dåtida sängutstyrsel samt till handkläden och hårkläden. Årtal och initialer på ägarens namn finns ofta inknypplade i spetsarna.

De knypplades i grövre handspunnen lintråd i många mönstervarianter. Under 1800-talet kom de att knypplas i bomullsgarn, till en början med vit lintråd och rött bomullsgarn. Senare helt i rött och vitt bomullsgarn, vilket medförde att spetsarna blev grova och täta. Färgen blev viktigare än hålrummen. I en traditionell spets är det konstrasten mellan täta och glesa partier, som framhäver mönstret.

Kunskapen om knyppling har levt kvar bland äldre kvinnor ända in på 1900-talet. Knypplingen utövades av speciellt kunniga personer, företrädesvis av både män och kvinnor i släkten Rudolphi.

Från lin till bomull

En undersökning av material från två textilinventeringar, 1963 i Delsbo och 1971 i Järvsö, har visat att bomullsgarn i knypplad spets uppträder första gången 1832.Denna spets har märkts med knypplat årtal. Den knypplas med både vitt lingarn och rött bomullsgarn. Den första spetsen helt i bomull är märkt 1844. Från 1845, med ett undantag, är alla spetsar knypplade i bomullsgarn fram till 1918. De allra flesta spetsarna är knypplade med rött och vitt garn. När Rut Hansen började sina kurser på 1930-talet stod Holma-Helsinglands knyppeltråd att få, vilken har använts alltsedan dess.

Man kan följa en utveckling av Delsbospetsarna från den enklare till den mer komplicerade med färgeffekter. Spetsar på heminredningstextilier kan efter mönster och teknik indelas i fyra grupper: sicksackmönstrade, bottenspetsar, helslagsspetsar och vävslagsspetsar.

Sicksackmönster

Spetsens mönster domineras av en sicksackbård; bredare som de äldre eller smalare som en del yngre. De två äldsta spetsbårderna är knypplade i nätbotten s.k. gallerband. De senare knypplade i vävbotten med täta slag och röd dominans. Sicksackmönstret återfinns på spetsar från flera håll i landet bl.a. från Ovanåker, Ore och Småland.

Bottenspetsar

Bottenspetsarna har ett klart släktskap med svartluvespetsarna och den typ av spetsar som var vanliga i Europa under 1700-talet. Mönsterformerna, som består av snedställda rutor, hjärtan, tulpanliknande figurer och trianglar, ligger på en nätbotten eller en botten där trådparen bildar korta flätor där de möts. Mönsterrapporten är i regel lång. Inknypplade årtal och initialer förekommer på en del av spetsarna. Rikligt med mandlar ingår i den här gruppen. Till skillnad från spetsar på svartluvorna saknar de här konturtrådar.

Bottenspetsar utgör den största gruppen i undersökningsmaterialet och är den vanligast förekommande spetsen fram till 1870-talet, då den får stå tillbaka för smalare spetsar, först helslagsspetsar senare vävslagsspetsar. På 1850-talet blir de flesta spetsar kompakta genom att den glesa bottnen mellan figurerna ersätts med mandlar.

Helslagsspetsar

De här spetsarna är mönstermässigt väldigt enkla. De knypplas med helslag och är förhållandevis smala. Spetsarna har i regel flera gångpar i rött och vitt, som går från spetsens ena kant till den andra. I några av spetsarna korsar gångparen varandra i mitten på spetsen och en hålrad bildas.

Vävslagsspetsar

Den äldsta vävslagsspetsen i materialet är från 1868, men först under 1880-talet blir den mer vanlig. Mönstren bildas av omväxlande röda och vita partier knypplade med vävslag i mitten av spetsen. Partierna kan vara kvadratiska, avlånga eller en kombination av bägge. Det röda gångparet övergår till "varp" i de vita partierna och bildar en tydlig rand där. Det har inte funnits någon äldre förebild till denna spetstyp. Spetsen får sin karaktär genom färgväxlingar och det är möjligt att en ny typ av spets vuxit fram, när man fått tillgång till färgat garn.

Rudolphis knyppling

Ett annat sätt att knyppla, än det i regionen traditionella, är det medlemmar i familjen Rudolphi tog med sig, när de kom flyttande från Barth i Pommern i mitten av 1700-talet. Dessa spetsar är av den typ som var vanliga under 1700-talet, med inknypplade mönsterformer i en nätbotten. De är relativt breda och nålar sätts både inne i spetsen och i kanterna vid knypplingen. Från början var det männen i familjen som knypplade men efter två generationer tog kvinnorna över traditionen. Det är framförallt spetsen till Delsbodräktens kyrkmössa, som

är förknippad med familjen Rudolphi. Som stöd under knypplingen användes en näverremsa med uppstucket hålsystem s.k. standardmönster, som fästes runt knyppeldynans rulle.

Svartluvespets

Huvudbonaden till kyrkdräkten i Delsbo, kallad svartluva, är av en mycket ålderdomlig typ, som varit prydd med breda knypplade spetsar, svartfärgade och glättade. De gifta kvinnornas luvor var framtill avslutade med en vit kant med smal knypplad udd i flätslag, kallad tjings.

En studie av 63 svartluvespetsar från Delsbo, presenterade 1992 i en seminarieuppsats, visar hur spetsarna monterats på mössan, en av dem på den svarta mössans framkant och en annan över mössans kulle, vilken slutar i nackens nederkant. Spetsarna är cirka 8,5 cm. breda med en rak kant och en udd. De är knypplade i ofärgat garn och har sedan färgats och behandlats för att bli stela och glansiga.

Bland spetsarna dokumenterades 17 olika mönster. Spetsarna har nålbotten som grund och i den bildar mönstren stora, snedställda kvadrater inramade med s.k. langarn. Mönstren är knypplade i väv- och nätbottnar samt fyrkantiga mandlar. Kvadraterna ligger på en del spetsar hörn mot hörn, på andra är de sammanbundna

med mindre mönsterfigurer emellan. Ut mot kanterna finns mindre fyrkanter eller hjärtan som utfyllnad. Variationer uppstår genom olika sätt att fylla kvadraterna och olika sätt att binda samman dem. Mönstren varieras rikt, men inom givna ramar. De två vanligaste mönstren i 1naterialet hör till de enklare mönstertyperna.

Langarnet löper i raka linjer och "utfyllnaden" består enbart av mandlar som bildar kvadrater. Till de mer ovanliga mönstren hör de med snirklande langarn, hjärtan i olika former och ”utfyllnaden” med mönster i olika slags bottnar. Sättet att knyppla, utan uppstucket mönster, men med en rutad näverremsa som underlag, ger fria händer för den som knypplar.

Mönstren är av 1700-talstyp och anses vara införda av Carl Fredrik Rudolphi (f. 1735) från Pommern. Kunskapen att använda uppstucket underlag på knyppelrullen samt nålar tillskrivs honom. Färgning av spetsen är inte känt från någon annat håll i Sverige men har förekommit i delar av Nordtyskland och Danmark och anses därför även det ha förts in av Rudolphi. Han och hans släkt har under åren med sina kunskaper påverkat och utvecklat den folkliga knypplingen i Delsbo.

Knyppeldynorna var klädda med kalvskinn eller tyg och pinnarna snickrades av knypplerskorna själva. En näverremsa med diagonalt uppstuckna hål fästes på rullen. Hålen följde man eller uteslöt för att bilda mönsterformerna. Materialet näver är antagligen en lokal anpassning till tillgång på material.

Spetsens värde på 1800-talet

Spetsar knypplade av hemmansägaren och kyrkvärden Isak Rudolhpi (1817-89) kostade "16 shilling eller en plåt" per ros, dvs per mönsterrapport, omfattande en stor kvadrat. Det gick åt cirka 9 rosor till en mössa och spetsen kostade omkring 3 kronor. Medlemmar ur släkten Rudolphi uppges ha knypplat en ros på morgonen innan de började utomhusarbetet under den mörka årstiden.

Knyppling i dag

På olika håll pågår utvecklingsarbeten av de gamla spetstraditionerna för att sprida kunskapen vidare. En svårighet är att sätta sig in i det gamla arbetssättet om man lärt sig knyppla på ett mönsterbundet vis med stöd av många nålar.

I Hälsingland pågår ett dokumentations- och utvecklingsarbete av en spetstradition från 1600-talet i samarbete mellan museer, hemslöjdsorganisationer och lokalbefolkning. På initiativ av spetskonsulent Lena Dahren och länshemslöjdskonsulent Eva Carlborg påbörjades 1997 ett projekt med namnet "Hälsingespetsar, dokumentation, analys, utveckling". Man studerade de ursprungliga spetsarnas kvalitet, teknik, användning och färgmetoder för att lyfta fram den folkliga kunskapen och uttryckssättet.

Konstnär Marie Gunnarsson, Järvsö, engagerades 1997 till projektet. Hennes uppgift var att utveckla knypplingen att användas i offentlig miljö. Projektledningen utgick från att de penningstarka kunderna, som hade inflytande över de offentliga utsmyckningarna, var manliga. Att använda ett kulturarv, som utsmyckning ansåg man var berättigat. Marie Gunnarsson deltog med några arbeten i slöjdutställningen på Liljevalchs 1998. Det var färgade spetsar i en dimension som inte visats prov på tidigare. Hon hade knypplat spetsarna med ett löst, knappt tvinnat lin. Knypplingen utfördes på trägolv som underlag och med spik som nålar. Arbetet var färgat som spetsen på kyrkmössorna från Delsbo med färg målad direkt på spetsen. Färgen som användes var i detta fall takmassa för att få den rejält tjocka, överflödigas effekt, som kyrkmössornas spetsar har. Marie har senare fortsatt sitt fria skapande med knyppelteknik och gjort för utomhusbruk bl.a. två lusthus och ett staket runt en vattendamm. 1998-99 visade hon utställningen "Spetsiga saker" på Hälsinglands museum, Hudiksvall. (Se vidare s. 93.)

Lena Dahren inledde projektet med en serie provknypplingar för att användas i pilotkurser i Ovanåker 1998 och Delsbo 1999. Hon sökte finna ett sätt att knyppla, som inte utgick från Vadstenaknypplingen. Knyppelslagen, materialet och redskapen i det äldre materialet studerades särskilt noga. Erfarenheten från provknypplingarna och pilotkurserna kommer att presenteras i ett pedagogiskt material som är under arbete.

Textförfattare: Karin Haglund, fil.kand. Tidigare museichef för Hälsinglands museum Hudiksvall


History

Samples of bobbin laces are found in several places in Hälsingland. Whetthey have been made in the neighbourhood where they have been found or in a central area for lace productionlike Delsbo is not easily concluded today. Two central lace producing areas have existed in the county Ovanåker and Delsbo.

Ovanåker

The laces called Ovanåker are an old-fashioned type of plaited free hand lace although the exakt locality for the production is unknown. When this type of lace was rediscovered at the beginning of the 1900’s by one of the pioneers of the handicraft movement, the lacemaking tradition had already died out.

Delsbo

In Delsbo several types of lace were made. They are made partly using plaits and/or double stich trails, partly in 1700-style with half stich ground. During the the 19th century Delsbo lace were made in red and in white cotton thread. The colour became more important than the holes, which are the most important factor in traditional lace. The lace was used for household linen.

The Rudolph Family

Delsbo lace evolved under the influence of the Rudolphi family who emigrated from Pomerania in the 18th century. The knowledge of using prickings for bobbin lacemaking is probably imported by Rudolphi. The prickings were made on a strip of birch bark. They made white lace which was the coloured black and used on bonnets for church in Delsbo.

Hälsingland Lace Today

Lacemaking traditions in Delsbo remained intact until our time. Today researchers and courses in freehand lace draw attention to the teckniques praised in the county. A textile artist has created anadornment for public mileauin a new quality of lace thread and she expresses the latest decennium’s possibility of using items made in bobbin lace.


Källa/Reference

Haglund, Karin, ”Flätor, rosor och svartluvespets”, i: Att dikta en spets: om knyppling i Sverige, red. Kristina Malmberg (Partille, Warne i samarbete med Föreningen Svenska Spetsar, 2003), s. 64-74.

Vidare läsning/Further Reading

Carlborg, E. (1996). Brukat eller återbrukat. En etnologisk studie kring spetsprydda linneklädens användning i Ovanåker. Gävle: Högskolan i Gävle. Etnologi.

Carlborg, E. (1999). Delsbospetsar. Övergången från lin till bomull i knypplade spetsar. Gävle: Högskolan i Gävle. Institutionen för humaniora och samhällsvetenskap.

Carlsson, I. & Carlborg. E. (1992). Knypplade spetsar på Delsbodräktens kyrkluvor. Uppsala: Uppsala universitet. Institutionen för hushållsvetenskap.

Malmberg, K. (1977). Delsboknyppling. En studie av delsbospetsarpå inredningstextilier 1818-1911. Stockholm: Stockholms universitet. Institutionen för etnologi.

Thorman, E. (1940). Svenska spetsar. Stockholm: Norstedt.

Blekinge
Östergötland - Kvinnor, knyppling och spetshandel ...

By accepting you will be accessing a service provided by a third-party external to https://www.svenskknyppling.com/

Om CSKV

Centrum för svensk knyppling i Vadstena (CSKV) är ett samarbetsorgan för alla som är intresserade av svensk knyppling. 

CSKV har org. nr. 802534-1440

Kontakt

Välkommen att kontakta oss om du har frågor!

E-post: info@svenskknyppling.com