Skåne - från renässansspetsar till kryckehjärtan och sotrynen

Klutspets från Skåne Foto: Elisabeth Eriksson Tillhör: Nordiska Museet

Gamla Sotrynet är namnet på en nybörjarspets i skånsk knyppling. Redan här möter oss folkhumorn i de skånska spetsarna. Udden i spetsen bildar två små hål, som i gristrynet. Spetsarna med de fantasieggande namnen och de säregna mönstren har knypplats i en begränsad del av landskapet "Kniplingahjörnan". De har knypplats från 1800-talet och framåt kommit att betraktas som "de typiskt skånska spetsarna"

Men det har knypplats i landskapet Skåne långt tidigare. Skåne tillhörde Danmark fram till freden vid Brömsebro 1658. Den danska adeln ägde slott och herresäten i Skåne och visste att klä sig enligt det senaste modet.

1500-talets högkonjunktur hade gett de skånska bönderna bra inkomster och möjlighet att efterlikna de högre ståndens modedräkter. Men överdrifter ledde till "överflödsförordningar", som förbjöd lyxvaror och sättet att klä sig över sitt stånd.

I renässansmodet under 15- och 1600-talen ökade användningen av linneplagg, som pryddes med spetsar kring halsringningar och handleder. I Danmark var knyppelkonsten känd i högreståndskretsar redan i början av 1500 - talet.

Där liksom på andra håll i Europa var klädlyxen ruinerande och massor av dyra spetsar importerades. För att främja inhemsk tillverkning kallade Christian IV därför i början på 1600-talet in olika slag av hantverkare från bl.a. Flandern.

Skåne hade alltså varit en välmående dansk landsdel fram till tiden då Skåne införlivades med Sverige. Men "försvenskningen" skedde under tvång och Skåne blev länge en isolerad del av det nya landet, där man behöll många seder och bruk från det gamla.

Sydda spetsar under 1500- och 1600-talen

De allra förnämsta spetsarna, som nådde oss redan under  1500-talet, var de sydda venetianska spetsarna på linnetyg. Linnet gav ett naturligt underlag för det genombrutna, geometriska broderiet, reticellan (litet nät), som avslutades med en smal udd. Det är, när dessa uddar byggs upp till samma bredd och rika mönster som på broderiet, som sydd spets uppstår.

Spetssömmerskor förmedlade spetssömnadskonsten vidare till Frankrike under 1600-talet och därifrån exporterades den till kringliggande länder. Då reticella var en mycket exklusiv och tidsödande teknik var det endast yrkesutövare, som kunde leva på hantverket. Reticella användes på linneplaggens kragar, manschetter, näsdukar och andra tillbehör i både mans- och kvinnodräkterna. I Danmark kan hedebosömmen och i Skåne udskårssömmen jämföras med reticella.

Den italienska knyppeltekniken

I Italien kom den mindre tidskrävande knyppeltekniken att få den största spridningen. De tidiga knypplade italienska renässansspetsarna var en utveckling från passementer d.v.s. ur snörmakerier, flätningar och broderier i guld och silver, som smyckat dräkter och inredningar inom hoven, kyrkan och de högre stånden under 13- 1400-talen. Under renässansen kom de hygieniska, lättskötta linneplaggen att användas alltmera. Fint linne och spetsar var dyrbara lyxvaror med hög status.

Spetsarna knypplades i lintråd i stället för som tidigare med metalltråd och färgade garner. Från en av de första tryckta mönsterböckerna – New Modelbuch utgiven i Schweiz 1561 – känner vi igen de frihandsknypplade spetsar, som ännu knypplas i delar av vårt land där den folkliga frihandstekniken levt kvar eller har återupptäckts (se s.11).

Folkliga spetsar i Skåne efter "försvenskningen"

Att fred inte är detsamma som frid fick skåningarna erfara. Strider rasade mellan danskar och svenskar ända in på 1700-talet med resultat att utvecklingen stannade av. Särskilt i östra Skåne behöll allmogen mycket av" det danska" i dräktskicket, bl.a. renässansmodets spetsar på linneplaggen ända in på mitten av 1800-talet. De

ganska enkla, tidiga flätspetsarna samt broderierna i reticellatyp, kan mycket väl ha spridits till den skånska allmogen redan under 15- och 1600-talen genom handelsmän, vandrande gesäller, resenärer, studeranden eller hemvändande soldater från spetsknypplande områden i Europa.

"Att ta ut mönstret på en inte alltför bred knypplad reticellaspets har för den med händighet begåvade inte erbjudit några svårigheter", skriver Elisabeth Thorman (1940) i boken Svenska Spetsar. Hon fortsätter: "Det torde få räknas, som något för spetsknypplingen karaktäristiskt, att där den en gång börjat, den snart och snabbt vinner en stor utbredning."

I en bouppteckning från ett handelshus i Vä år 1604, ingår uppgifter om spetsar på linneplagg och sänglinne. I ett domstolsprotokoll från 1699 står att läsa om en man från Komsta, som blivit instämd till tinget "uthi Järesta härad" på grund av att han och hans hustru sålt "någre knypplingar, röda silke band och nattröijer" till pigor m.fl. lnstämd säkerligen på grund av någon överflödsförordning, som förbjöd allmogen att klä sig över sitt stånd. En gissning är att hustrun kunde knyppla, en annan att spetsarna kunde vara en handelsvara.

I Sigfrid Svenssons bok Skånes folkdräkter (1950) finns flera uppgifter om att allmogen använder spetsar. I en bouppteckning från 1724 i HJärsås, Östra Göinge omtalas ”läritz forkläde med band, 1 dito med kniplingsband, 1 dito med knipling och hålsöm”.

Under 1700-talets gång ökar ånyo välståndet hos den skånska allmogen. Det skildrar Linne i beskrivningar av allmogens klädsel från sin resa i Skåne år 1749. Han finner att linneplaggen som skjortor, särkar, opplötar (överdelar), klutar, förningsdukar och andra linnekläden, är rikt broderade och försedda med spetsar.

Från Sinclairsholm skriver han: "Klädedräkten som här på orten brukades av bondefolket var följande den bästa och allmännaste" ... "Skjortan är sömmad om armarna med tjock söm. Kragen bred som en tvärhand, väl stickad och sydd, samt med spetsar utsirad. Kvinnfolkens klädedräkt är följande" ... "Upplöten har en tvärhands bred krage som är stickad och med spetsar utsirad, samt rynkad och sydd omkring livet ävensom omkring armarna. Torrklädet är ett linnearmkläde, vid kanterna genomborrat och sytt, samt med spetsar kantat och med vippor i hörnen utsirat." ... "Hustrurna hade över huvudet en linneklut, av vilken de två konträre hörnen, som gingo på sidorna, voro förökte med jämnbreda listor eller ändar, vilka avslutades med spetsar och hopbundos över tippningen. En sådan klut brukas på intet annat ställe i Sverige ovan Skåne."

Tyvärr vet vi inte säkert hur dessa broderier och spetsar såg ut, men man kan anta att det rör sig om de allmänt förekommande spetsarna av passementartad karaktär. Vi finner dem på de äldsta daterade plaggen med spetsar från 1700-talets slut, broderier av reticellatyp och spetsar liknande italienska 1500-talsspetsar.

Den enkla tekniken tillät ingen rikare mönstervariation och materialet var av hemspunnet ganska grovt och löstvinnat garn. De är, enligt den danska spetsforskaren Bodil Tornehave, troligen knypplade på ett enkelt underlag; en cylinderformad kudde fylld med agnar, sand eller annat som fanns tillgängligt.

Ingen sådan kudde finns bevarad, troligen på grund av det ringa värdet. Dessa spetsar knypplades på fri hand och sägs tillhöra "allmängodset", d.v.s. var vanliga i områden med frihandsknyppling - inom och utom Sverige - dit tekniken kan ha spridits via mönsterblad och mönsterböcker, handel, vandrande hantverkare, soldater och kloster.

Forskning kring spetsarna i sydöstra Skåne År 1914 publicerade folkskolläraren och hembygdsforskaren Mats Hörlén i Valleberga. Gamla seder och bruk från södra delen av Ingelstads härad. Hans son Axel Hörlén - också folkskollärare - ärvde intresset för bygden. Han inspirerades att forska kring knypplerskornas historia efter att ha läst uppsatsen Något om Tosterupsspetsar (Fornminnesföreningens årsskrift 1926) av Augustine Ehrensvärd. Hon var en av de fem grevinnorna på Tosterup, som förstått att uppmuntra den blygsamma spetsknypplingen i några byar kring slottet att bli ”en spetskonst av makalös prakt och ytterligaste särprägel” enligt Elisabeth Thorman (1940).

I Augustines uppsats framkom att denna spetsteknik skulle ha lärts ut av hustrun till skepparen på en holländsk skuta, vilken frusit inne en vinter i Kåseberga hamn. Ett påstående som Axel Hörlén behandlade i sina studier. Liknande berättelser finns också på andra sidan av Östersjön! Men att en hemvändande soldatfamilj skulle komma att få stor betydelse för spetsarnas vidare utveckling i området är klarlagt!

Axel Hörléns forskning omfattade "di synnre byanna": Valleberga, Tosterup, St. Köpinge, Löderup, Glemminge, Ingelstorp och Hörup - av knypplerskorna själva kallad "Knipplingahjörnan". Hans undersökning visar hur knypplingen med tiden hade utvecklats till en hög konstnärlig nivå. Resultatet publicerades i boken Knyppling och knypplerskor i södra delen av Ingelstads härad 1962.

Studien behandlar yrkesknypplerskornas levnadsförhållanden och avsättningsmöjligheter, deras verktyg och material samt spetsarnas härkomst och den tidpunkt de först uppträder i området. Axel Hörlén hade god hjälp av sin hustru Emma. Deras forskningsmaterial angående 150 yrkesknypplerskor, spetsprover, redskap m.fl. uppgifter skänktes till Österlens Museum i Simrishamn och visas från år 2000 och några år framåt i en unik utställning med namnet "Österlen, Folket och Spetsarna.

"Knipplingahjörnan"

Sydöstra Skåne var en tacksam bygd för nyheter. De självägande rika bönderna kunde visa sin status i kläder och inredning och blev knypplerskornas främsta kunder. Knypplerskorna bodde till att börja med i en liten koloni av obesuttna i Valleberga by. Efter enskiftet flyttades kolonin till arrendeböndernas utmarker i Peppinge. Kolonin bestod av husmän, hantverkare, soldater och ryttare, vilka alla var beroende av arbetet på godsen eller hos bönderna för sitt uppehälle, liksom dessa var i behov av deras arbetskraft.

Soldater och ryttare, med kontakter utanför landets gränser och hantverkarna, som vandrade inom och utom landet, kan ha fört med sig knypplingen till kolonin. Uppgifter om knypplerskor finns där sedan mitten av 1700-talet. Knypplingen gav inkomster till framför allt kvinnor, som av olika skäl inte kunde arbeta med hårt jordbruksarbete av ålders- hälso- eller sociala skäl. Flickor fick tidigt lära sig att knyppla av sin mor eller någon annan skicklig knypplerska. Efter konfirmationen började de arbeta hos bönderna men kunde lätt ta upp knypplingen igen under tider på året, då det var ont om arbete eller senare i livet vid behov. Betalning för

spetsarna kunde utgöras av jordbruksprodukter men också reda pengar.

Spetsarna av allmogekaraktär – de vi ser i hela landskapet – knypplades på fri hand utan pappmönster, på ett enkelt underlag tillverkat som en kudde av enfärgat tyg med den fyllning som fanns tillgänglig; enligt Bodil Tornehave ”otvivelaktigt den cylinderformade knyppelkudden”. Knyppelpinnar täljde männen av kvistar av olika träslag, ”nålarna” kunde vara fiskben eller täljda ”spedor” (stickor).

Materialet i spetsarna var handspunnet tvinnat lingarn. De obesuttna kvinnorna spann till bönderna och kunde säkert få av linet i betalning, som de använde till knyppeltråd. Man brukar skylla den grova tråden i spetsarna på deras arbetshänder, men troligtvis behöll bondmororna den finaste lintråden själva till vävningen av de tunna, tätvävda linnetyger, som ingick i klutarna och de synliga delarna av linneplaggen. Spetsarna prydde, tillsammans med de fantastiska broderierna, främst männens höga kragar och breda ärmlinningar, kvinnornas klutband, särkar, opplötar, förkläden, lakan, förningsdukar och andra kläden, som fanns i mängd, rikt broderade och kantade med spetsar.

Impulser från Böhmen genom soldatfamiljen Petersson

År 1800 återvände en soldatfamilj till Östra Hoby. Soldathustrun Margareta Peters, tidigare gift i Böhmen, medförde en son samt deras gemensamma döttrar, som alla kunde knyppla. De introducerade nyheter som knyppelskrinet, standardprickbrev, nålar och tunt maskinspunnet garn. Augustine Ehrensvärd skriver i sin uppsats 1926 att prästen i Östra Hoby troligen förmedlar kontakten mellan familjen Petersson och grevinnan Sophie Ehrensvärd (1761 -1832), som beställde av deras spetsar.

Familjen flyttar 1819 till Valleberga, där sonen Jakob fått tjänsten som skollärare. Knypplerskorna i Peppinge blir naturligtvis nyfikna på de nyheter som familjen för med sig. I Margareta Peters bouppteckning från 1821 hade hennes knyppelskrin ett ekonomiskt värde. Och 1822 innehåller en av knypplerskornas bouppteckning "1 knepleskrin". Knyppelskrinet hade kommit för att stanna hos knypplerskorna i området!

Familjen Petersson får också beställningar av spetsar till böndernas broderade högtidsplagg. möjligen för att få fler kunder bland allmogen, börjar de att ta upp mönster från allmogebroderier. Från Böhmen var de vana vid att själva ta ut mönster till sina prickbrev och deras spetsar anpassades efter kundkretsen. De knypplade dels spetsar av högreståndskaraktär av tunn maskinspunnen tråd med glesa bottnar och konturtråd, dels spetsar av allmogekaraktär med grövre tråd och tätare bottnar, som stämde överens med böndernas linnetyger.

Familjen Petersson lämnade inte ut sina mönster. Knypplerskorna tog dock efter dem, men slog sina ”spissar” med hemspunna garner och sin egen teknik. De såg med förakt på att familjen Petersson behövde använda sig av uppstuckna mönster!

Knypplerskorna hämtar nu allt fler mönster ur den skånska motivkretsen, inspirationskällan, som resulterade i spetsar som sägs ”inte har sitt motstycke i något annat land". Och de ger oss fantasieggande namn på spetsarna, som uttryck för en stark kvinnokultur med ett eget språk, som används knypplare emellan än idag. Språket, som har den fördelen att dagens finhandsknypplare kan beskriva olika tekniska detaljer som kammahjärta, kryckehjärta, trissehjärta, viddeJövshjärta, ljusgullshjärta, motställda hjärtan, hjärtan i klunga.

Andra lokala benämningar av delar eller hela spetsar: Trissor, kres, tulpaner, stjärnor, småhålsstjärnor, halva kres, sjubladsrosa,  bladstjärnor.

Skackar: Sneda och raka, hjärtskack, grenahålsskack, hålskack, enkel och dubbel skack ljusgullskack,  viddelövskack, sporrakringleskackar.

Talande namn som: Sotryne, kattatass, lysrad, ess, kringla, tockaröv (tocke= tupp), plättar, tärningar, snoken, mamseller, haren i betblasten.

Taggar: Solfjäderstagg, hammarstagg, skolmästartagg, tre-och sexhålstagg, fem-och åttaparstagg.

Grevinnorna på Tosterup som förläggare

En ny kund och välgörare fick knypplerskorna i Eleonora Ehrensvärd (1 799-1858 ). Hon beställde broderier och spetsar till sin familj men uppmuntrade också spånaden genom att dela ut priser till dem, som kunde spinna det finaste lingarnet. Troligen hade en upplyst adelsdam som hon inspirerats av den medalj, som Fredrik I instiftat redan 1751. På medaljens ena sida finns en spinnerska och på den andra texten "Till den kvinna som fint och snellt kan spinna" - alltså tunt och snabbt!!

Efter hand kom de ålderdomliga dräkterna ur bruk och efterfrågan på spetsar minskade. Hantverken och den genuina slöjden konkurrerades ut av nya maskintillverkade varor. Många knypplerskor sökte då andra arbetsuppgifter.

År 1874 bildades Handarbetets Vänner i Stockholm, som bl.a. köpte upp slöjd ute i landet. Ett av deras ombud var Augusta Ehrensvärd (1838-95). Efter henne kom Hedda Ehrensvärd (1825-1924) som, enligt Axel Hörlén, "ordnade produktionen och avsättningen av spetsarna på ett mera tidsenligt sätt".

Traditionen fortsattes av Augustine Ehrensvärd, som betydde mycket för de skånska spetsarnas överlevnad. Hon förmedlade spetsar till landets mera kända försäljningsställen som Handarbetets Vänner, Licium, Bikupan och Nordiska Kompaniet. Hon tog aktiv del i knypplerskornas situation, besökte dem i hemmen, lämnade tråd och hämtade spetsar men tog också emot dem på Tosterup. En rörande, intressant brevväxling mellan knypplerskorna och Augustine finns bevarad i Axel Hörléns samling. Det är också under hennes tid spetsarna blir kända under namnet "Tosterupsspetsar".

Omfattningen av hennes insatser framgår av en intervju från 1908, där hon uppger att 60 "knyppelkvinnor" och 7 "hålsömskvinnor" var sysselsatta i området!

Knypplingen på 1900-talet

År 1899 startade Föreningen för Svensk Hemslöjd. En av grundarna, Lillie Zickerman, insåg att slöjden i hemmen höll på att förvanskas och att slöjdkunskaperna var på väg att försvinna. Av den anledningen startade hon en landsomfattande slöjdinventering. Hon startade också butiken Svensk Hemslöjd i Stockholm, som fortfarande säljer slöjd från hela landet. Efterhand startades hemslöjdsföreningar i de flesta landskap för att värna om ortens slöjdare och slöjdtraditioner. För att intressera nya knypplerskor för "Knipplingahjörnan" och

"Tosterupsspetsarna" anordnade Augustine Ehrensvärd kurser med de gamla knypplerskorna som lärare. När hon av hälsoskäl inte kunde fortsätta, startade hon 1936 ” Föreningen Tosterupsspetsar” tillsammans med Emma Hörlén för ”att främja ortens spetsknyppling samt att organisera försäljningen”. Billiga maskintillverkade skånska spetsar kom senare att bli Föreningen Tosterupsspetsar fall.

De båda hemslöjdsföreningarna i Kristianstads- och Malmöhus län, som sedan länge samarbetat med Augustine Ehrensvärd, kunde dock fortsätta verksamheten i hennes anda. I hemslöjdsbutikerna kunde knypplerskorna få sina spetsar plomberade på bevis på ett förstklassigt hantverk. Genom hushållningssällskapens och hemslöjdsföreningarna deltog knypplerskorna med sina alster i utställningar inom och utom landskapet. Hemslöjdskonsulenter, anställda av hemslöjdsföreningarna, anordnade under hela 1900-talet kurser i skånsk knyppling. Mot slutet av 1900-talet och fortsättningsvis hålls knypplingsseminarier varje år för att samla dagens knypplerskor kring ett gemensamt intresse och för att kunna dela med sig av mönster och teknik.

Hur ska den unika frihandsknypplingen fortleva?

En vandringsutställning med namnet "I Knipplingahjörnan" sammanställdes 1986 av material ur den Hörlénska samlingen på Österlens Museum. Till utställningskatalogen, som fortfarande är aktuell, gjordes ett antal mönsterritade spetsar. Varför? Det hade ju ansetts helt uteslutet att rita mönster till de skånska spetsarna, som skulle knypplas på fri hand utan uppstucket mönster. Efter diskussioner om utställningens olika syften -spetsarnas bakgrund, teknik, mönster, material, avnämare - kom frågan om frihandsknypplingens framtid.

Kunskaper förmedlade från "mor till dotter" fungerar troligen inte längre. Efter moget övervägande enades utställarna om att mönsterrita ett antal spetsar - från de enklaste till några mera avancerade - för att de som såg utställningen skulle få en möjlighet att gå hem och "pröva på". Katalogen skulle väcka intresse för den folkliga metoden men också kunna användas i kursverksamhet. Det har visat sig vara ett riktigt beslut.

Spetsar i nordöstra Skåne

Om bönderna i södra Skåne vid sekelskiftet 17-1800 blev rika på sitt jordbruk, så blev bönderna i nordöstra Skåne det på sin skog. De var lika ovilliga som andra skåningar att bli försvenskade och bevarade renässansmodet i klädedräkten in på 1860-talet. Att spetsar ingick i allmogens linneplagg vet vi bl.a. genom Linne. De äldsta daterade linneplaggen vi känner till från nordöstra Skåne är från slutet av 1700-talet. De är rikt broderade med udskårssömmar, rätlinjiga plattsömmar och sticksömmar samt passementliknande spetsar. Dessa är en kvarleva från 1500-talet, som håller sig kvar på dräktplaggen till 1800-talets mitt - ännu längre på förningsdukar och klutar.

Dessutom uppträder en typ av spetsar inspirerade av de geometriska broderimönstren; enkla mönster knypplade i hel-och halvslag, kallade "rut-och hjärtspetsar". De vanligen raka kanterna byts ut mot" solfjäderstagg" och en "1800-talsudd".

Omkring 1830 säljer kringvandrande knallar Vadstenaspetsar i Skåne. Detaljer av dessa spetsmönster plockas in i de äldre spetsarna och får på så sätt ett eget "nordostskånskt" utseende. Även dessa spetsar knypplas ganska täta i ett hemspunnet garn för att kunna användas på de olika tvättbara linneplaggen samt på lakan och örngott.

Dessa säregna spetsar upptäcktes under Lillie Zickermans slöjdinventering i början av 1900-talet och blev senare mera noggrant bearbetade av hemslöjdsföreståndarinnan Sigrid Lindström i Kristianstad. Spetsar och folkdräkter från tidigare Kristianstads län finns katalogiserade och fotograferade i Kristianstads läns Hemslöjdsförenings arkiv sedan 1950-talet.

I en insamling av vitbroderi från samma tidpunkt ingår också spetsar, dokumenterade i häftet Vit-broderierutgiven av samma förening. I en skrift, utgiven av Göinge Hembygdsförening 1983, har Sigrid Lindström skrivit artikeln Något om bygdedräkternas spetsar i NÖ Skåne och Villands härader.

Ett intressant frågetecken är den knyppellåda, som finns i privat ägo i Västra Göinge. Spetsforskaren Bodil Tornehaves teori är att knyppellådan kan ha funnits i släkten sedan Skåne var danskt. I Danmark användes knyppellådor i borgerliga kretsar långt in på 1700-talet. År 2003 bildades "Föreningen för nordostskånsk spets" med syfte att dokumentera, upprätthålla och sprida kunskap om nordost-skånska spetsar. Planer på att ge ut en publikation finns också.

Frihandsknypplingen på 2000-talet

År 2000 förlade den internationella föreningen för sydda och knypplade spetsar - Internationl Bobbin and Needle Lace Organisation (OIDFA) -sin världskongress till Lund. Under kongressen bildades en särskild avdelning för frihandsknypplade spetsar - Freehandlace (FHL). Studier har visat att tekniken lever kvar på många platser i Europa utan att vara tillräckligt känd. Det har stärkt vår uppfattning att det är viktigt att värna om de skånska frihandsknypplade spetsarna genom att sprida kunskaper om teknik och historik. Med anledning av det nyvaknade intresset har många nya och intressanta uppgifter publicerats i böcker och artiklar under senare år.

Textförfattare: Barbro Nyberg, tidigare hemslöjdskonsulent i Kristianstads län.


History

Scania, Sweden’s most southerly region, was Danish until 1658. Well-to-do farmers living in this fertile area tried to emulate the renaissance modes of the upper classes well into the middle of the 19th century. In east Scania, Danish traditions in 16th century embroidery and lacemaking existed for a long time. According to records, bobbin lace first came to Scania by way of international trade at the beginning of the 17th century. It is more likely that lace was already made in the area. Estate inventories from the 18th century often include bobbin lace.

The natural historian Linné wrote during his visit to Scania in 1749 that the peasant’s linen garment were decorated with embroidery and lace. Shopkeepers, journeymen and soldiers spread information about lacemaking. In southeast Scania destitute women made lace for wealthy farmers. They used Italian technique of freehand lacemaking on a simple pillow with hand-spun linen thread using geometrical patterns.

The Petersson Laces
Certain new events occurred after the turn of the 19th century when soldier Mats Peters returned to Scania with his family. His wife came from Bohemia and introduced several innovations used in the production of lace – a new type of pillow, fine machine-spun linen thread and prickings. Local lacemaking traditions took a new turn although the lacemakers retained their previous free-hand way of working. The Scanian lacemakers made good use of these innovations in their lacemaking by combining them with old embroidery patterns thus leading to the production of the Petersson laces contributed to the Petersson family. These new laces introduced refined element to the folk costumes.

During the 20th century many changes brought about the industrialism affected the handicraft. The lacemakers sold their wares through contacts like the countesses of Tosterup castle. These ladies sold the lace to retailers in larger towns.

Nowadays there are Scania Lace Societies, educational courses are organised and literature published in order to preserve lacemaking proficiency.

Information: Therese Svensson, Ulla Bengtsson


Källa/Reference

Nyberg, Barbro, ”Från renässansspetsar till Kryckehjärtan och sotrynen”, i: Att dikta en spets: om knyppling i Sverige, red. Kristina Malmberg (Partille, Warne i samarbete med Föreningen Svenska Spetsar, 2003), s. 12-27.

Vidare läsning/Further Reading

Spetsforskaren Anna-Greta Edman har arbetat fram en serie analyser med syftet att ge "förståelse för de frihandsknypplade spetsarnas bindningslära och egenheter". Hon påpekar i sina båda böcker Frihandsknyppling. Ett sätt att se på skånsk spets (1995 och 2001) att analyserna inte i första hand utgör mönster att knyppla efter, utan visar att "de skånska kvinnorna aldrig har känt sig bundna att följa på förhand fixerade förlagor, utan tvärtom 'diktat' och arrangerat sina mönster själva." Genom hennes analyser kan man ta del av knypplerskornas personliga lösningar.

Wivi-Ann Nordström har i sin lärobok Skånsk knyppling (2000) beskrivit den skånska tekniken och redogjort för hur man "slår en skånsk spiss på sitt skrin". Österlens Museum har gett ut katalogen I Knipplingahjörnan (2000) i nytryck med en utökad läroboksdel. Hildegard Nilsson, som provknypplat de 20 olika spetsmöntren, har tänkt att man därefter ska kunna "dikta" sina egna mönstervariationer.

I årsskriften Österlens folkdräkter utgiven av Ystads fornminnesförening år 2000, kan man få en gedigen upplevelse av - och inte minst - inlevelse i miljön kring spetsarna och deras brukare.

Österlen 2000 är "Den samlade hembygdsrörelsens på Österlen" årsbok, som detta år har skånsk knyppling och knypplingstraditionen på Österlen som huvudtema.

År 2000 gav också tidskriften Hemslöjden ut ett temanummer (nr 4) om knypplingen i Sverige inför OIDFA:s kongress i Lund.

Henschen, I. (1966). Skånska spetsar. Kapitel i G. Ingers Skånsk knyppling. Stockholm: LT.

 

 

Östergötland - Kvinnor, knyppling och spetshandel ...

By accepting you will be accessing a service provided by a third-party external to https://www.svenskknyppling.com/

Om CSKV

Centrum för svensk knyppling i Vadstena (CSKV) är ett samarbetsorgan för alla som är intresserade av svensk knyppling. 

CSKV har org. nr. 802534-1440

Kontakt

Välkommen att kontakta oss om du har frågor!

E-post: info@svenskknyppling.com