Vadstenaspetsar - teknik och material

Vadstenaknyppling utförs traditionellt på en knyppeldyna med en rulle på vilken ett mönster i papp fästes med nålar. Övriga redskap är knyppelpinnar, tråd och nålar.

Mönstren som används är gjorda av papp. Det är viktigt att pappen är relativt hård, ofta prespan, annars kommer hålen att töjas ut efter hand och spetsen blir då mindre vacker. På mönstret markeras olika bottnar så att man vet hur man ska knyppla, och allteftersom man knypplar så sätter man i nålar i hål. Till skillnad mot Skåneknyppling som har hål endast i ytterkanterna så har man i Vadstenaknypplingen hål överallt i mönstret där det behövs.

Tråden är i regel gjord av lin, men även bomull och silke förekommer. Tunn lintråd har alltid varit en bristvara, varför alternativ till tunn tråd varit nödvändigt. Dessutom använder man en tjockare tråd, lan, för att markera konturer. Traditionellt användes garn i naturliga blekningar av linet samt även svart färg förekom. Även den ljusblå och rosa färgen som företrädesvis används i Blekingespets har också förekommit i Vadstena. Val av färg och tråd har alltid följt principen att man tager vad man haver. På senare år har Holma Helsingland (och andra utländska fabrikat) tillhandahållit färgat garn i några olika grovlekar. Nuförtiden finns även olika varianter av metalltrådar i både metall och syntet. Tillgång av material har på detta viset påverkat utbudet av färger och kvaliteter och är på så sätt en del av utvecklingen.

Tråden spolas upp på knyppelpinnar. Pinnarna korsas och vrides i olika omgångar och beroende på hur, får spetsen sitt unika utseende. Spetsen i sig kan ses som sammansatt av olika bottnar, varav vävbotten, nätbotten, nålbotten, rosenbotten och brabantbotten är vanliga. Även spindlar och mandlar är  vanligt förekommande i vadstenaknyppling. Ovala mandlar företrädesvis i grövre spetsar och fyrkantiga mandlar i finknyppling.

Typiskt för vadstenaknypplingen är att knypplingen är kontinuerlig, det vill säga trådar som man startar med följer genom hela arbetet och tas ut i slutet. Motsatsen till kontinuerlig knyppling är då delar av ett mönster färdigställs, en bit i taget, för att sedan hyskas ihop med en virknål, detta är vanligt bland annat i ryska spetsar. I den senare behöver man betydligt färre pinnar än i kontinuerlig knyppling. Beroende på mönster och utseende måste man ibland sätta in eller ta ut pinnar under arbetets gång, till exempel i en oval duk som är bredare på mitten, men alla trådar som används följer arbetet på ett kontinuerligt sätt.

I kontinuerlig knyppling behöver man även hitta sätt att ta sig fram genom mönstret. I mönstret till Inez väska nummer tre, se Bild 1, ser vi två vanlig sätt att ta sig fram. Dels med flätor, dels med de små nätbotten-plättarna (ibland vävbotten). Vi kan även se hur man har lagt in en lantråd för att markera en del av ett arbete. Lantråden är då endast med runt figuren och ändarna fästes omlott i knypplingen och är inte med genom arbetet. På andra ställen ser vi att lantråden följer med till nästa figur.  Något annat som kan uppmärksammas i detta mönster är hur man genom vridningar i vävbotten skapar en rand, en så kallad glesrand eller gata. Vi kan se detta i en blomma till vänster samt i blomman i centrum av mönstret.

Inez väska nummer tre. Komponerad av Inez Pettersson. Utgiven av Elsa Petersons Spetsaffär. Foto: Karin Landtblom

Ett mönster har sitt specifika utseende. Ett mönster kan till exempel vara en längdspets i vilken en så kallad rapport upprepas. En rapport kan vara av olika längd, men den utgör den del som mönstret består av. Eller så kan det vara en enhet, som till exempel väskan ovan. Olika längdspetsar kan ha vissa likheter, men också små skillnader. Detta är underlag för att säga att ett mönster är unikt. Det finns en spets som heter Sockerudd med spindel. I detta fall har den namngivits utifrån de tekniker som förekommer, det vill säga vi förstår att den har en sockerudd och att den har en spindel. Det finns även en längdspets som heter Krokudd, och om den kombineras med en spindel så får vi Krokudd med spindel. Sedan finns det olika varianter av båda dessa, tunnare och grövre, bredare och smalare. Men oavsett, så har spetsen samma namn. Sedan finns motsvarande utan spindel och då har vi till exempel en spets som kallas Krokudd. Här kan du läsa mer om olika varianter av Sockerudd med spindel (extern länk, öppnas i nytt fönster).

Bortsett från detta sätt att namnge spetsar utifrån teknik så finns även andra sätt att namnge spetsar. Spetsförläggarna (de som sålde spets till kunden) numrerade spetsarna i sina provböcker. Detta var spetsförläggarnas individuella sätt att kategorisera sitt sortiment och numreringen skiljer sig åt mellan olika förläggare.  Andra sätt att namnge mönster har koppling till hur mönstret ser ut. Dessa namn har varit detsamma oavsett förläggare, och några välkända vadstenaspetsar Klosterliljan, Blåsippan, Pepparkakan, Skönheten, Kvarnvingen, Näckrosen och Sippor. Även som mönster som Ormen långe och Ärtor och fläsk hör till den grupp, även om man kan fundera på hur ärtor och fläsk ser ut.  

Ytterligare andra mönster har en geografisk koppling, till exempel Sockendal och Fivelstad skönheter. Den senare går ofta under namnet skönheterna, men eftersom Fivelstad (och även Aska) är kända finknypplingsorter var det många där som knypplade skönheterna, därav tillägget Fivelstad. I Bild 2 visas en variant av pepparkakan, Enkla pepparkakan.

Enkla pepparkakan, mellanspets. Foto: Karin Landtblom

I Vadstenaknypplingen förekommer många olika blommotiv, och dessa dyker upp i olika konstellationer. En vanlig blomma är blåsippan som i sin tur kan kombineras i ett otal sätt (extern länk, öppnas i nytt fönster). Bland annat förekommer den i många Klosterliljor (extern länk, öppnas i nytt fönster). Det som dock är signifikant för att en spets får kallas Klosterlilja är just den för Vadstena unika spetsfiguren som syns i Bild 3.

Klosterliljan, mönster från Elsa Petersons Spetsaffär. Foto: Karin Landtblom

Förr i tiden, så länge det fanns en knyppelnäring i Vadstena, var det inte lika lätt att få tag på ett mönster som det är nu. Man hade ett fåtal mönsterstickerskor genom tiderna, och dessa hade fullt upp med att förse knyppelförläggarna med mönster. När tiderna förändrades och antalet personer som knypplade för sin inkomst avtog uppstod ett skifte. Vi befinner oss nu på 1970-talet. I denna tid beslutade Gunnel Landtblom, då innehavare av Elsa Petersons Spetsaffär, att det var en god ide att ge ut gamla Vadstenamönster för allmänheten. De mönster som hade ett namn behöll naturligtvis detta, men andra mönster som inte haft ett eget namn döptes. Dessa namn varierar alltifrån namn från familjen som Karin, Katarina, Matilda etcetera till andra namn som på olika sätt fångar upp en härkomst, t.ex. Inez infällning eller farmors infällning. Fortfarande finns det en hel mängd mönster som inte är namngivna. 

Många tror att varje enskilt mönster har ett namn och att någon har komponerat detta. Om vi tittar på de traditionella mönstren i Vadstena ser vi att många har likheter med mönster från andra delar av Europa och även andra världsdelar. Ett exempel är Sockerudd med spindel. Detta mönster kan vi hitta över hela världen. Många av dessa mönster är så kallade Torchon-spetsar som använts till lakan, underkläder, gardiner mm. Det finns naturligtvis mönster som är komponerade, till exempel Inez väska ovan, men dessa är snarare undantag. Med tanke på hur svårt det var att komma över ett mönster förr i tiden så var man noga att märka mönster med sitt namn om man väl kom över ett eget exemplar, detta har ibland förväxlats med att namnet skulle vara den som komponerat mönstret.

I de fall vi har mönster som är komponerade av en specifik person är detta dokumenterat. Mönsterstickerskorna behövde ha både en konstnärlig och en noggrann sida när det stack upp mönster. De gjorde ett utkast till mönster, ofta rita på ett papper vilket som helst. På denna länk kan man se att det är allt från tårtkartonger till gamla postblanketter (extern länk, öppnas i nytt fönster). Det var inte samma slit och slängsamhälle då som nu, och man återanvände det som gick. När så mönsterstickerskan fick sin beställning så plockade hon fram rätt utkast och stack upp ett mönster på prespan samt ritade dit nödvändiga linjer och beteckningar. Man hade inga beskrivningar, utan denna information var tillräcklig för knypplerskan.         

Historik

De första spåren av knyppling i Europa finns i i Italien på 1400-talet för att sedan spridas över alperna och norröver i Europa. I och med detta blev knypplade spetsar modernt inom kungliga kretsar och adel redan under 1500-talet, spetsar med sitt ursprung från Italien, Frankrike och Belgien.

Knypplingen spred sig även till Sverige. Detta finns dokumenterat bland annat genom importdokumentation i början av 1600-talet gällande knyppeldynor till Stockholm. De tidigaste bevisen för knyppling i Vadstena är från och med att Krigsmanshuset tillkommer 1640. Då återvänder gratialister som varit ute i krig med sina fruar och familjer och får genom staten sitt hem i Vadstena. Detta kommer att bli en egen församling i staden med egen präst och egen skola. Det är ”skråverksamhet” som råder och skråna är redan upptagna av Vadstenaborna. I och med detta blir det svårt för dessa familjer att försörja sig. Något dessa fruar emellertid kan är att knyppla vilket leder till att både män och barn dras in i denna verksamhet. Västgötaknallar kommer till staden och säljer vidare spetsarna som tillverkas i Krigsmanshuset. I och med krigsmanshuset har knypplingen blivit etablerad i staden. Det finns två viktiga källor som dokumenterar detta; Kommerskollegiets skrivelse 1753 samt Berättelser om spetsknyppling uti Vadstena 1757. Både Salander (1753) och Berch (1757) beskriver knyppling av olika slag, både grövre och tunnare samt att alla gammal som ung man som kvinna utförde detta handarbete i Krigsmanshuset. Dessa är de första skriftliga källorna som benämner att knyppling existerar och är etablerad i Vadstena.

Det har länge funnits en missuppfattning om att nunnorna i Vadstena är de som införde knypplingen i staden. Missförståndet har förstärkts av att bilder på nunnor ibland använts i reklamsyfte, samt att en del litteratur om knyppling skriver att nunnorna knypplade. Om vi tittar historiskt på när det funnits nunnor i Vadstena ser vi att detta är en omöjlighet. Gustav Vasa drev iväg katolikerna, och så också Birgittinernunnorna i och med reformationen. De allra sista nunnorna lämnade Sverige för ett kloster i Polen 1596. Detta är alltså något som sker innan det finns några tecken på knyppling i staden. Därefter är staden utan nunnor i ca 340 år fram till att de återkommer och till att börja med öppnar upp ett vilohem 1935, därefter kloster igen 1963. Däremot vet vi att det finns någon nunna nu i modern tid som har gått kurs och lärt sig knyppla lite.

En välkänd Vadstenahistoriker, Charles Bengtsson beskriver ovannämnda på följande sätt: ”Vadstenaspetsar äro, liksom namnet Vadstenaspetsar, okända under hela 1600-talet och förra hälften av 1700-talet, men börja plötsligt uppträda efter århundradets mitt […]” (Bengtsson, 1921, s.208). Vad han beskriver är att det tar ca 100 år för verksamheten i Krigsmanshuset att verkligen bli en verksamhet som man kan benämna. Samma Bengtsson har gått igenom listor över all kvarlåtenskap samt alla dagböcker från klostertiden. I dessa framkommer att inga spetsar finns bland inventarierna. Man kan även via dokumentation över yrken i staden se att det på 1600-talet inte nämns ett enda yrke att förknippa med knyppling (Westling, 2002).

När krigsmanshuset avvecklades förändrades verksamheten och blev mer organiserad. En spetsförläggare tillhandahöll mönster och garn och utgjorde länken mellan knypplerska och försäljning. Förutom spetsförläggare och knypplerskor fanns även så kallade spetsgångare, vilka samarbetade med förläggarna och skötte försäljningen. Dessa hade ofta sina speciella försäljningsrundor till Stockholm, till Dalarna, till Skåne och så vidare.

Försäljningen gick i regel till så att en beställning inkom till en spetsförläggare, antingen genom att kunden kom hem till spetsförläggaren och tittade igenom provböcker eller att beställningen gjordes via post. Därefter lades beställningen ut till en eller flera knypplerskor som knypplade detta mönster. Sedan hämtades spetsen upp hos knypplerskan alternativt levererades till spetsförläggaren. Det var inte ovanligt att man från samlade ihop det knypplade från en plats och togs med in till stan på torgdagen. Även barn knypplade. Deras spetsar var inte alltid av högsta kvalité, men kunde användas till att kanta med och liknande.

Hantverk har alltid svårt att klara sig i konkurrensen med maskintillverkande produkter. Detta gäller även för knypplade spetsar. Knypplingen fick ett uppsving i andra halvan av 1800-talet då en hel del spetsar beställdes till hovet. Likaså hade Vadstena knyppelskolor en positiv effekt som gjorde att framförallt finknypplingen i trakten av Aska upprätthölls ett tag till. En av de sista som tillhörde denna skara var Sigrid Öst, se Bild 4. Hon knypplade flera spetsar som levererades till Kung Carl den XVI Gustaf.  

 

 Sigrid Öst från Aska. Hon håller en Klosterlilja som ska levereras från Elsa Petersons Spetsaffär som lysningspresent till kungaparet, samt en Skönhet på knyppeldynan.

Den sista av alla spetsförläggare som funnits i staden är Elsa Petersons Spetsaffär. Den grundades 1920 och drivs idag via nätet av barnbarnet Karin Landtblom. Framförallt handlar verksamheten om att hålla liv i den gamla traditionen och värna om de typiska vadstenamönstren. Mönster finns också bevarade efter Hanna Larsson (Linköpings museum), Charlotte Randell (Vadstena spetsmuseum) och Clara Larsson.

Textförfattare: Karin Landtblom

Knyppling av Lapptäcket
Blåsippor

Relaterade inlägg

By accepting you will be accessing a service provided by a third-party external to https://www.svenskknyppling.com/

Om CSKV

Centrum för svensk knyppling i Vadstena (CSKV) är ett samarbetsorgan för alla som är intresserade av svensk knyppling. 

CSKV har org. nr. 802534-1440

Kontakt

Välkommen att kontakta oss om du har frågor!

E-post: info@svenskknyppling.com